Go Go Tank släpptes i Japan i slutet av 1990. Det släpptes inte i Europa, men det släpptes även i USA. Den japanska versionen är helt på engelska.
Själva spelidén är väldigt enkel att beskriva. Man befinner sig i ett flygplan och flyttar på block så att stridsvagnen kan ta sig hela vägen till höger på banan. Man kan inte kontrollera själva stridsvagnen.
Som man kan se i videon ovan har stridsvagnen en livmätare. När den åker in i något så förlorar den hälsa. Även om inte spelet går på tid så måste man alltså skynda sig. Det går även att få olika typer av power-ups i form av studsande bokstäver.
Det är en rolig och originell idé. Bra grafik, utan lagg eller störningar i skärmen. Musiken är varierande. Det enda problemet är att styra planet. Det rör sig ständigt uppåt och framåt, så att lyckas plocka block kan ibland vara svårt, för att inte tala om att placera dem på rätt plats. Att sikta med bomber är också lite klurigt så det kan kännas frustrerande ibland.
Att spela genom spelet tar ändå bara några timmar, för det är såpass kort. De sista två banorna är ändå lite klurigare och kan ta en timme per bana. Det är en trevlig utmaning och om man kan komma förbi kontrollerna är det väl värt det. Spelet stödjer även 2-player co-op om man har två Gameboys och två st spel. Vi säljer för närvarande spelet komplett i vår webbshop: http://japanspelshop.se/index.php?route=product/product&product_id=1402
Spelet ASO: Armored Scrum Object är en ovanlig shooter som är helt på engelska.
ASO släpptes på NES som Alpha Mission och det är väldigt billigt. Eftersom att det är vanligt på NES finns det många recensioner. De flesta av dem klagar på att det är för svårt. Kanske är det ännu ett underskattat och missförstått spel? För det ser häftigt ut, eller?
Det finns många simpla shmups till FC/NES, såsom Exed Exes, Argus, Xevious, Hector’87, Gyrodine, Exerion, Galaga, DragonSpirit, StarSoldier, och StarForce.
Sen finns det de scrollande shooters som sticker ut från mängden, och det är de som även har strategielement, såsom Zanac, GuardianLegend, eller Section Z. I dessa spel måste man göra mer än att bara skjuta sig fram. ASO tillhör de spelen med visst stategiskt element.
Beskrivning av ikoner
M / L: förbättrar dina vapen.
K: tillåter dig att behålla alla dina uppgraderingar efter att du dött ett liv.
W: warpar dig framåt.
F: visar alla powerups i närheten.
S: ökar din hastighet.
E: ger dig energi (max 24).
Sen finns det även ett ovanlig ikon som syns till vid 05:50. Den ger dig direkt full energi.
När du har energi, och möjligtvis samlat på dig en flygplansikon, kan du få speciella föremål som du kan använda. Skifta mellan dessa genom att trycka på Select, välj det du vill och tryck Select igen för att bekräfta.
De flesta tillbehör varar bara en kort stund. Men aktiverar man skjölden och ser till att samla E’n för att behålla skölden stark, kan man sen byta till t.ex. Eldvapen vid bossarna för att ha kål på dem snabbare. Denna strategin tog mig vidare till bana 5, enligt videon.
Det finns även dåliga ikoner:
C: tömmer din energi.
Spegelvänt K: tar bort alla dina powerups.
R: warpar dig bakåt (kan vara användbart ibland om du vill salma mer powerups).
Spegelvänt E: tar också bort endel energi (var ej medveten om detta i videon).
Försök att undvika särskilt C och spegelvänt K! Det är relativt enkelt. Spegelvänt K kommer bara fram när man maxat ett vapen, och när man redan är stark så är det onödigt att flyga efter nya powerups. Så det är bara då behöver man vara lite försiktig.
Utvärdering
Många recensenter klagar som sagt på att spelet är för svårt, men det är inte så svårt om man har en bra strategi. Spelet har totalt 6 banor och sen loopas det, även om de räknas upp till 13 innan det går tillbaka till 1. Det kan bero på att det blir svårare på andra varvet.
Det känns som ett spel som man kan återkomma till om och om igen, eftersom att det verkar vara någorlunda lätt att lära sig och verkar gå snabbt att klara. Med lite träning går det säkert att ta sig vidare till bana 6 och klara av den bossen också. När man väl lärt sig tar det bara 15 minuter att komma till bana 5, enligt min video ovan. Gissningsvis ca 20 minuter för att loopa spelet en gång. Perfekt tid för att dämpa ett spelbegär.
En annan positiv aspekt är att spelet inte känns orättvist. Inga galna fiender och det mesta går att undvika utan att behöva dö varje gång. Kanonerna på marken verkar bara skjuta en gång så man behöver inte oroa sig för att man ska bli skjuten när man flyger över dem. De målsökande skotten som kommer senare kan verka svåra först men det verkar som att de bara byter riktning två gånger och då kan man lära sig att undvika dem med lite övning.
En annan sak som många klagar på är hur långsam man är i början av spelet. Men man är ju långsam i Gradius också, och lösningen där är samma som här: samla speed ups och andra powerups, och undvik att dö. Spelet ger dig bara tre liv utan continues så det är nödvändigt att undvika dö oavsett. Enligt GameFAQs finns det ett continue-fusk men det verkade inte fungera och många hade röstat ner inlägget.
ASO / Alpha Mission är kanske inte det mest avancerade spelet men det är inte så dåligt som vissa påstår. Det är i alla fall inte sämre än jämförbara shooters till FC/NES.
Detta är ett välgjort och originellt GameBoy-spel som inte finns på någon annan konsol. Bara det är anledning nog att skaffa det. Här är en video som någon annan gjort:
Målet är ett ha sönder alla E-block på varje bana och att samla de där svampliknande föremålen. Eller så kan man ha sönder dem också istället för att samla dem, om man vill det.
Sparka till stegarna för att sätta ihop dem, men se upp – du kan inte separera dem efter att de har lagts ihop. Du kan sparka block för att ta kål på fiender eller för att komma förbi vissa ställen. När monster kommer fram så kommer de block du förstört att återuppstå. Står du då på ett ställe där ett block tidigare har varit så kommer du förlora ett liv.
Det kan vara ganska klurigt och det är många på YouTube som snackar om svårighetsgraden men jag tror att en modern GBC- eller GBA-skärm kan göra spelet enklare. Det tog mig runt 20-30 timmar att klara, så jag antar att jag har mer tålamod än de flesta YouTube-recensenter. Vissa banor kräver många försök och jag är fortfarande inte säker på om sista bossen kan besegras genom skicklighet eller om det bara behövs tur. Om du förlorar alla dina liv får du börja om på första banan för varje värld, och får därmed spela om 3-4 banor. Jag tycker det är helt okej, så länge man uppskattar gameplayet (vilket jag gjorde).
Det är inte alltid uppenbart hur man ska klara av en bana. Jag tror att det kan hjälpa att vara lite äldre om man ska spela det här spelet, för att lyckas lista ut olika strategier. På det viset är Cyraid ganska likt Donkey Kong ’94, som är ett Nintendo-utvecklat GameBoy-spel.
Grafiken gör vad den ska. DK ’94 har bättre grafik men då laggar det faktiskt ibland, något som det här spelet inte gör. Så på det viset föredrar jag detta spelets grafik.
Spelet har ett par nackdelar. Kontrollerna kan vara något problematiska. Ibland måste man stå på exakt rätt plats på en stege om man ska sparka på stegen som är bredvid. Sen så kan musiken lätt bli lite uttjatad ibland, även om den är helt okej egentligen.
Sist men inte minst så tycker jag ändå att spelet är lite för svårt, för jag kommer nog inte att försöka klara det igen. Men om du gillade Donkey Kong ’94 (GB) så kommer du att gilla det här. Jag ger betyg 4 / 5.
Ett av favoritspelen är den japanska versionen av Super Mario Bros 2, huvudsak versionen till FDS (Famicom Disk System). Denna originalversion är mycket mer utmanande än All-Stars versionen. Det fysiska i FDS-versionen är detsamma som i det fösta Super Mario Bros, och som man kanske minns så är det spelet mer svårstyrt än spel som till exempel Super Mario Bros 3 och Super Mario World.
Personligen tycker jag att grafiken och musiken från All Stars versionen av SMB2 tar bort charmen med originalet. När man t.ex. väl hoppat kan man i originalet inte ändra riktning särskilt mycket. Det känns också som att Mario är mindre vilket gör det lättare att ramla av plattformar. Det känns som att de avsiktligt har gjort All Stars versionen lättare. Ett annat mer tydligt exempel är att i originalet finns det inte någon sparfunktion. Om man blir game over på bana 8-4, måste man börja om från bana 8-1. Och banorna 8-1 till 8-4 är mycket svåra. Gällande leveldesign är spelen i princip likadana.
Efter att ha testat FDS-versionen uppskattar man nog originalet mer. 8-1 och 8-3 är knepiga även efter många försök. 8-4 är ännu värre. 8-2 är jämförelsevis enkel. Det ska finnas ett väldigt svårt hopp där sägs det, men det är väl bara hoppa? Kanske ligger svårigheten i att lista ut hur man ska göra hoppet. Det här är en video från slottet på bana 7-4 hela vägen till fram till bana 8-4.
Klippen är oredigerade. I början av spelet samlade jag dock på mig över 100 liv, fast jag använde upp nästan alla… Så här tar man liv i början.
Om man tycker det är fusk så kan man tänka på att detta bara går att göra på just detta stället i spelet, precis i början. Nintendo måste ha gjort det så med vilje. Jag blev inspirerad till att spela genom spelet och göra 1-up-tricket efter att ha sett Game Center DX’s avsnitt om spelet. Det verkar som att det klippet blev borttaget från Youtube, men det går att se på här: http://vimeo.com/22219988.
Här är en video vi gjort av All Stars. Känns det inte långsammare?
Om man spelar genom alla banor i spelet utan warp blir man belönad med en hemlig värd när man klarar spelet. Trots att så många liv var förlorade så gick det faktiskt. Nästa video nedan visar de sista försöken på bana 8-4.
Varje gång du klarar av spelet, med eller utan varpar, får du en stjärna tillagd till titelskärmen. Detta sparas på disken och kommer att vara kvar så länge disken fungerar. I videon tidigare kan se från bana 1-1 syns det tre stjärnor. I slutet av videon på bana 8-4 kan man se att en ny stjärna blivit tillagd.
Jag vet inte hur många stjärnor man kan ha, men jag har haft kopior av detta spel där hela titelskärmen har varit fylld av stjärnor. När du har 7 (eller var det 8?) stjärnor kan man trycka Vänster+A (eller Vänster+Start?) för att nå Helvetesbanorna. De är nästan omöjliga och jag har inte brytt mig om att försöka klara dem.
Originalet av SMB2J kan även hittas på GBA’s Famicom Mini som är identisk med originalet fast på en mindre skärm.
Det finns även på Wii Virtual Console och 3Ds virtual console. En recension säger följande om Wii-spelet:
A fairly popular trend on the Internet now is hacking old Mario games to make new levels, then challenging friends to try to beat the purposefully too-difficult designs. You can find videos of the subculture scattered on YouTube and similar sites, and watch as players try over and over to get through seemingly impossible side-scrolling challenges. Super Mario Bros.: The Lost Levels is a lot like that. Compared to the Mario we Americans know and love, The Lost Levels feels a lot like a fan-made hack – with platforming challenges that are just a bit too frustrating and don’t flow as well as Mario 1, and graphics that seem like a downgrade as well. But, odd as it is, this is the real, actual follow-up to Super Mario Bros. the way it was intended to be. A set of 52 extra levels, all made harder than any found in the first SMB, and all spiced up with just enough new elements to make it stand alone as its own separate game. It’s absolutely worth 600 of your Wii Points to experience it, and Luigi’s alternate controls, and the near-maddening new vision of the Mushroom Kingdom for the very first time. Just prepare yourself for repeated trips to the Game Over screen, because it turns out that NOA [nintendo of america] made the right choice after all, over 20 years ago, in holding this one back. —http://www.ign.com/articles/2007/10/04/super-mario-bros-the-lost-levels-review
Personligen tycker jag att den bästa upplevelsen fortfarande ges via originalmjukvara på originalhårdvara. Det kan dock vara svårt att få tag på. Först och främst behöver du få tag på antingen en AV-moddad Famicom + Disk System, eller en Twin Famicom. Och sen behöver du se till att Disk-systemet fungerar som det ska!
Vi kan det som krävs för att återställa ett Disk-system och dess rem och ger garanti på det. Totalkostnaden för en fungerande konsol med stöd för Disk System hamnar på runt 1000 kronor, plus frakt. Behöver man hitta rätt ström så kan det nog kosta lite till. Sen kostar spelet ca 100-150 kronor. Vill du ha det boxat behöver du betala ytterligare.
Som ni kanske sett så laddade vi nyligen upp en video på Michael Jackson’s Moonwalker. I samband med detta kollade jag på AVGN’s video om samma spel, även fast jag sett den tidigare. Faktum är att hans videos är en av anledningarna till varför jag postar videos, då han ofta framställer spel som sämre än vad de egentligen är och därmed sänker spelens värde.
Denna gången märkte jag dock något jag missade sist. Han säger att några versioner av spelet har Thriller-dansen. Hmm, så jag kollade upp detta på olika forum och på GameFAQs, och det verkar som att det finns en ”Rev 0” som har Thriller-musiken men att den togs bort från senare versioner på grund av copyright-skäl.
En forumanvändare skriver att de två olika versionerna för övrigt är helt identiska, både boxen, kassetterna och manualerna.
Jag misstänker att man kan öppna kassetten för att se en skillnad på chippet, men problemet är att Japanska MD-kassetter har en etikett på baksidan som man måste ta bort för att komma åt skruvarna.
På forumet sägs det också att man måste spela fram tills det kommer zombies, och sedan utföra Dans-attacken (man håller ner A-knappen en stund) för att sedan se vad som händer.
Jag råkar faktiskt ha två kopior av spelet eftersom att det är så sällan någon köper det. För mig som säljare är det ett problem som ofta uppstår när ett Japanskt spel är dyrt och ovanligt medan PAL-versionen är relativt vanligt eller billig.
Det tog mig ca 15 minuter att nå zombierna, och jag testade på båda versionerna. Detta är videon jag gjorde på andra rundan, vilket märks eftersom jag spelar bättre, utan att ens dö, LOL. Dock var jag nära att dö två gånger på en av bossarna …
Båda kassetterna hade samma musik: Thriller musiken. Jag antar att man bara får höra ”Just Another Part of Me” om man har en senare version.
På forumet står det även att man hör en annan del av Thriller-låten på senare zombie-banor. Men jag orkade inte spela så långt in i spelet. Däremot märkte jag att man kan få höra den om man väntar på startskärmen och låter demo gå i tre minuter!
Det här är ett sånt spel som ingen köper, inte ens efter att man sänkt priset många gånger. Så jag gissade på att det skulle vara ett intressant spel eftersom folk mest köper kända spel.
Och ja, det var ett intressant spel! Jag fick ett bra första intryck även om jag inte ens gillar scrollande shooters och vanliga plattformsspel särskilt mycket. Det har även ett rejält Story Mode till skillnad från de flesta andra MD-som jag spelat hittills. Men oj, så svårt det är! Jag klarade mig till fjärde banan men sen blir det helt galet.
Det värsta med svårighetsgraden är att allt känns slumpartat! Fiender dyker upp från ingenstans! Första gången jag spelade andrabanan klarade jag det utan problem. Men vid nästa försök tre timmar senare så dör jag. Om spelet slänger alla svåra fiender på dig på en gång blir det väldigt svårt. Du har bara två Continues så om du har problem redan på andra banan så känns det som att det kommer att ta en evighet att klara alla åtta banor som det sägs finnas enligt manualen.
Även Gameplay kan vara svårt att förstå sig på ibland, speciellt eftersom det som är på japanska, men jag lyckades lista ut en del ändå! På level 1 finns det ett gigantiskt rymdskepp som du måste spränga. Du kan använda clusterbomb fyra gånger, typ. För att få extra vapen, försök få nytt high score. På level 1 kan man få en mycket användbar raket och en tank som ger dig en rustning. Rustningen ökar din hälsa.
På level 2 kan man gå till höger där det finns ett flyktskepp. Vänta en stund på att dina vänner först hoppar in, och följ efter när du känner dig redo.
Level 3: GameFAQs säger att man ska förstöra fiendeskeppet men jag valde att inte göra det. Om man flyger runt och väntar ett tag så öppnas dörren till ens egna skepp. Så jag väntar tills det är 10 sekunder kvar och går sedan in.
Jag kom inte särskilt långt på level 4, och om du kollar i slutet på min video förstår du varför.
Jag borde kanske ha åkt framåt istället för bakåt? Jag gick ifrån fienderna ibland på bana 2, för ens liv hälsa fylls då på automatiskt, sakta men säkert. Det fungerade inte på bana 4.
Spelet har som sagt åtta banor, och problemet är att även om jag lyckats ta mig till bana fyra en gång så har jag fortfarande problem med bana två på grund av att allt är random. Så tillslut gav jag upp.
Det finns en hel del bra recensioner på GameFAQs. Sandcrab säger att han har klarat det många gånger så det måste ju vara möjligt. Men andra recensenter kom inte förbi bana 3.
Men det finns ett alternativ: It’s such a remarkably difficult game that it’s hard to really enjoy it without turning on the invincibility code, which was added to the North American release. (Just hit Start on controller 2 during play.) — http://www.hardcoregaming101.net/assaultsuits/assaultsuits.htm
Hmmm… jag håller med om att det är svårt att uppskatta. Det får en att känna sig riktigt misslyckad. Men jag måste säga att om man gillar spel i Contra-stil kommer man säkert att orka spela tills man klarar av det. Har man bara tid och tålamodet till det så är det nog inte helt omöjligt. Spelet är trots allt inte orättvist. Man kan säga att det är som Contra fast med fler fiender som kommer samtidigt. Om du vill ha ett spel som du garanterat inte klarar på en dag så är det här ett bra val. Men oskadlighetsfusket i den amerikanska versionen gjordes för att man skulle kunna få välja själv när man vill klara det.
Nåväl, det var en bra erfarenhet och det är alltid trevligt att spela originella spel. Kontrollerna är lite stela men i ett mecha-spel känns det ganska väntat. Som han på GameFAQs säger, Det är inte fel på spelet, och det är inte dåligt, det är bara väldigt frustrerande svårt. En rolig sak är dock att det finns två lägen som är ännu svårare än Normalläget, kallade ”Hard” och ”Hyper”.
Välkommen till vår nya blogg på svenska.
Igår hade jag en Famicom Fredag med dessa två spel.
Kamen no Ninja: Akakage och Fudou Myououden (Demon Sword i USA). Inget av spelen släpptes i Europa.
Jag har tidigare spelat ett spel som heter Ninja Crusaders till famicom som var mycket roligt och hoppades att dessa två ninjaspel skulle vara roliga också. Artikeln om Ninja Crusaders finns på vår engelskspråkiga blogg. Vi hoppas översätta den och lägga upp den på denna blogg framöver.
Lite info om Kamen No Ninja från en gamefaqs walkthrough:
Kamen no Ninja: Akakage is a relatively straightforward platformer for the
Famicom. The enemies are pretty simple, the stages are short, and to top it
off, you have a wide variety of great weapons/items to use! The game is quite
linear with the exception of one point late in the game, so you really only
need to keep moving right to beat it. Even the boss enemies (the ones with
health meters) can all be defeated with the same strategy or the same couple
of weapons in your arsenal. Nonetheless, this really isn't a bad game, so I
would recommend it to any 2D platformer fan.
-- http://www.gamefaqs.com/nes/578587-kamen-no-ninja-akakage/faqs/58865
I princip säger han att det är ett rätt så raktframt spel. Man går från vänster till höger och tar död på fiender när de dyker upp. Man har en del roliga vapen och spelet är inte alltför svårt.
Personlig (detta är en personlig blogg!) så gillar jag inte denna typen av simplistiska plattformsspel. Grafiken är enkel, och att gå från vänster till höger känns inte spännande. Musiken är störande och spelet känns inte särskilt genomarbetat. Men som gamefaqs artikeln säger så är det ett hyfsat spel om man gillar denna typ av spel. Själv tröttnade jag rätt snabbt. Här är en youtube video jag gjorde.
Det andra spelet var mera spännande! Fudou Myououden är ett extremt utmanande spel klart inspirerat av Ninja Gaiden. Fienderna sprutar på en från alla håll. Spelet är dessutom 3M stort (Mega byte?) och banorna är långa. Man har obegränsat med continues och man samlar även på sig magi som också sparas om man dör. Man har lösenord också som sparar allt man samlar på sig.
Rejäl testspelning på famicom konsolen! Och så här placerar man vänsterhanden på en famicom handkontroll, för den som har problem med det.
Ändå är spelet mycket svårt. Av denna anledning gjordes spelet mycket lättare när det släpptes i USA. I stället för att man dör på en träff så fick man dår en health-bar. Banorna är också kortare och man tog bort sex banor. Spelet känns dock långsammare och vissa fiender enklare att besegra. Jag tror faktiskt att den amerikanska versionen inte hade en lika stor kassett så man tog bort så en massa data.
För att använda magi trycker man start och sen Ner. Tyvärr förstod jag inte detta förrän på bana 1-3 efter att ha slitit förtvivlat i 2 timmar. Sen så gick banan att klara. Jag hade då lärt mig timingen bra vid detta laget som ni ser av början av videon.
Jag klarade mig även genom bana 1-4 utan större problem men vid 2-1 orkade jag inte mer. Jag har sett att walkthroughs på youtube är omkring 55 minuter långt och det är antagligen om man spelar utan att dö. Det är ett mycket långt spel för att vara Famicom/NES.
Ninja Crusaders kan man klara av på 20 minuter om man inte dör, men en mera realistisk tid är omkring 6-10 timmar. Jag gissar att Fudou Myououden därför skulle ta minst 30-40 timmar, och dessutom är det väldigt frustrerande med alla slumpmässiga fiender som gör att man konstant dör. För att klara banor behöver man tur att få bra powerups och att inte fiender hoppar rakt på en.
På många sätt är det ett bra spel. Det har bra grafik, bra ljud, bra spelkontroll, kul powerups, och en intressant strategi med magi. När man läser andra recensioner på nätet säger de: man borde kombinerat den enklare US versionen med den snyggare och längre japanska versionen.
För att klara av den japanska versionen behöver man annars verkligen utveckla sina ninja-skills. Man måste lära sig tajmingen exakt, man måste vara expert på att plocka upp powerups, och man måste traggla på med att besegra minibossar för att öka sin magi. Men framförallt måste man spela, spela, spela, och dö, dö, dö. Den som tycker det är roligt med spel som Ninja Gaiden kanske tycker detta är roligt.
Spelet är en slags efterföljare till Legend of Kage som dock är betydligt kortare och enklare. Så om man tycker spelet ser kul ut kan man även kolla in Legend of Kage.
Det finns även på Wii Virtual Console och 3Ds virtual console. En recension säger följande om Wii-spelet:
japanspel 